När “kunden” inte är en kund – oväntade insikter från min tid som ny företagare

När jag startade min verksamhet med att digitalisera 8 mm film och diabilder hade jag en ganska romantisk bild av hur allt skulle vara. Jag såg framför mig varmt nostalgiskt material, glada kunder, och ett hantverk som helt enkelt talar för sig självt. Och till stor del har det faktiskt varit precis så.

Men det finns en annan sida också, en som jag aldrig i min livligaste fantasi hade trott att jag skulle stöta på i en så här liten, nischad och till synes harmlös bransch.

Falska förfrågningar och märkliga mejl – mer vanligt än jag trodde

Under hösten har jag fått flera förfrågningar som inte riktigt gått ihop.
Mejl med konstiga frågor, vaga identiteter, eller rena motsägelser. I början tänkte jag inte mer på det, alla kunder uttrycker sig olika, och vissa vet inte riktigt hur processen går till.

Men sedan började det dyka upp fler. Och fler.

Tonläget var återkommande:

• extremt detaljerade frågor om min teknik och min process,
• men väldigt lite om deras påstådda material,
• och ofta med namn eller bakgrund som inte gick ihop.

Jag svarade sakligt och professionellt, men känslan gnagde.

När det plötsligt kom ett sms som avslöjade allt

Nyligen fick jag ett sms från en “kund” som ville veta mer om hur jag arbetar.
Inget konstigt med det, tills jag kände igen skrivsättet och de märkliga, överdrivet tekniska frågorna.

Efter lite kontroll stod det klart: det var inte en kund.
Det var en konkurrent som utgav sig för att vara någon helt annan, bara för att försöka fiska teknikdetaljer från mig.

Det låter nästan komiskt, men just där och då blev jag faktiskt förvånad.
Jag hade ingen aning om att man som småföretagare i den här branschen skulle behöva hantera sånt.

Jag trodde aldrig att branschen var så “ful”

Det är en sak att konkurrera på pris, kvalitet eller service. Det är helt normalt.
Men att utge sig för att vara kund för att försöka gräva fram någon annans tekniska lösningar… det sände en rätt dålig signal om hur vissa arbetar.

Kanske är jag naiv, men jag trodde inte att digitalisering av gammal film och bilder skulle locka fram fulspel. Det här är ju en nostalgibransch, fylld av människors minnen och livshistorier. Man tänker nästan att alla som jobbar med det gör det av rätt skäl.

Men verkligheten är:
Där det finns efterfrågan finns det också människor som vill pressa sig fram på sätt som inte är helt schyssta.

Vad jag lärt mig på vägen

Det här året har gett mig en crash course i företagande. Några lärdomar som kanske kan hjälpa andra som funderar på att starta eget:

1. Ge aldrig ut mer teknisk information än du behöver

Riktiga kunder behöver inte veta exakt hur du gör allt bakom kulisserna. De vill veta att resultatet blir bra.

2. Märkliga frågor är en röd flagga

Frågor som:

• “Exakt vilken modell använder du?”
• “Hur är din pipeline uppbyggd?”
• “Vilken metod kör du när du stabiliserar?”
  …är sällan frågor riktiga kunder ställer.

3. Lita på magkänslan men håll tonen professionell

Man behöver inte gå i klinch med någon. Bara notera beteendet och gå vidare.

4. Det finns betydligt fler oseriösa aktörer där ute än man tror

Det gäller säkert i många branscher men att uppleva det själv gör att man skärper till sig.

Det fina mitt i allt detta

Det märkliga är att ju fler sådana konstiga förfrågningar jag fått, desto mer uppskattar jag mina riktiga kunder. De som faktiskt har material från sina föräldrar och morföräldrar. De som delar små anekdoter. De som tackar. De som återkommer.

Och det är kanske den bästa lärdomen av alla: Det går att vara seriös, schysst och transparent – och ändå lyckas.

Fulspel må förekomma, men i längden vinner man på kvalitet, raka besked och riktig service.
Det är min linje, och den tänker jag fortsätta med.